Det låter kanske som en klyscha att "det går i ett och just nu har jag så himla mycket" men precis så är det. JAg jobbar just nu väldigt långa dagar för att hinna med allt. Vid sidan av det håller vi såklart på med huset, just nu planeras det för köksrenovering till våren. Vi ska även avsluta renoveringarna på ovanvåningen. Där är lite foder och lister kvar. Och element. 

Ovanpå det så har vi även börjat planera för vårt bröllop. Parallellt med allt detta fortlöper min rehabiliteringsträning för att kunna komma tillbaka till fotbollen strax efter årsskiftet. Jag trivs med mycket att göra, men jag måste erkänna att just nu är det kanske lite i mesta laget. Men det är när jag känner så som jag sätter mig med min stickning. Släpper alla andra krav och bara fortsätter på min tröja. 



I helgen var jag iväg med min mamma på syfestivalen och köpte nytt garn och blev inspirerad. Jag köpte även på mig en uppsättning verktyg för att tillverka smycken och annat med stansade tecken. Det är superkul och jag har redan skickat iväg en beställning för att kunna göra mer. Det här känner jag att jag kommer fortsätta med och utveckla, för det är så superkul. Det är bara det där med tiden... 

Det är så mycket att säga men vet inte riktigt vart jag ska börja någonstans. Jag har nu jobbat i en månad. Det har börjat rulla på i en ruskigt hög hastighet. Jag går nu hos sjukgymnasten två gånger i veckan och försöker få till två träningspass på gymmet utöver det. Nu ska det dessutom börja läggas till lite löpning efterhand som vi korrigerar mitt löpsteg. 

 

I veckan som gått har jag fått ta de första springande stegen hos min sjukgymnast och vi kunde konstatera att det är mycket träning kvar då jag har en tendens att falla in, framförallt med vänster knä när jag lägger över vikten på det benet. Detta är något som ska tränas bort genom att stärka insida lår, men också att vara medveten om hur jag springer. 

 

När vi fått rätt på löpsteget och det funkar bra är det dags att prova lite fotboll och jag kan knappt vänta! Det har gått väldigt snabbt med min rehabilitering. Jag har kommit väldigt långt på kort tid och jag är fruktansvärd stolt, för tro mig; jag har jobbat för det. Man har sina bra och sina dåliga dagar och det är bara att acceptera. Det är ju det som kallas livet. 

 

Och vid sidan av allt jobb och min rehabträning ska det även planeras bröllop och köksrenovering. Så man kanske kan förstå att bloggen blivit lidande, men det betyder inte att jag gillar det. Ska inte göra ett löfte om att det blir bättre nu framöver, jag kan bara säga såhär: Jag gillar att blogga och vill verkligen koma igång med det igen, för det finns så mycet som bubblar i mig att jag bara vill få ut det. Så håll ögonen öppna så får vi se vad som händer framöver.