De senaste dagarna har jag inte varit helt på topp, antar att det märkts inte bara "på riktigt" utan även här i bloggen. I torsdags rann bägaren över och det blev bara för mycket. Jag började inse att jag fösöker hinna med alldeles för mycket och sätter alldeles för stor press på mig själv. 

 

Jag gillar att ha fullt upp hela tiden och att göra många olika saker. Men jag har svårt för att hantera den press och de förväntningar jag bygger upp på mig själv. Just nu håller jag på med mitt exjobb, som egentligen går i 100% studietakt. Utöver det jobbar jag 20% och har börjat läsa en kurs som håller studietakten 50%. Som ni hör själva går det inte ihop. 

 

För att palla med allt det måste jag träna och sova. Så jag försöker få mina 7-8 timmars sömn per natt. Att hinna med träningen är egentligen inte något stort problem, för det känns inte som ett måste, det är vad jag gör för att jag vill. Fotbollen däremot, det är där skon klämmer. Att stressa en hel dag och känna att man måste prestera med skola och jobb och möta deadlines är ingen bra uppladdning för fotbollsträningen. 

 

Jag spelar i ett lag som har sin hemmaplan på andra sidan stan. Detta innebär att det tar 25-30 minuter att ta sig dit på cykel. Detta resulterar i att enbart restid+träning lägger jag drygt 2.5 timmar per träning. Sedan tillkommer ombytestid och dusch och uppladdning. Man kan alltså räkna 3 timmar per gång. En optimal fotbollsvecka tränar jag 3 gånger och spelar match en gång. Att lägga 3 timmar på fotboll när det snöar och blåser direkt efter en 10 timmars jobb-/skoldag... det funkar bara inte. 

 

Det som hände i torsdags var att jag stressade till träningen och kännde verkligen inte någon glädje alls över att ta mig dit. Cyklade mina 7 km dit och när jag var framme var tårna som alltid isbitar. Fotbollsskor och minusgrader är en dålig kombination om man frågar mina tår. Vi började träna och jag kände hur gråten satt i halsen. Jag var med i 10 minuter innan jag bara började storböla och inte kunde fortsätta. Jag satte mig på bänken och tog några djupa andetag, pratade lite med en av tränarna och bestämde mig för att cykla hem igen.

 

Förhoppningsvis slutar jag känna såhär för fotbollen snart, för jag tycker ju det är roligt, egentligen. Men jag måste lära mig att det är okej att prioritera saker. Man måste inte alltid vara med på allt. Just nu är jag inne i en period där jag måste göra vad jag vill, och inte vad jag känner att jag borde eller måste. Det är inte rättvist mot någon att försöka satsa på fotbollen utan att kunna göra det helhjärtat. Just nu måste det ske på mina villkor och när jag vill. Förhoppningsvis dröjer det inte mer än några veckor innan jag känner mig taggad på att springa på fotbollsplanen igen. Men tills dess så taggar vi ner lite.