Jag är så grymt jäkla stolt. Jag har länge suktat efter att ta mig ut på en längre runda. Och då menar jag längre än mina vanliga 5 km. Jag har vetat att jag kan och orkar, men har bara inte gjort det. 

 

Senast jag sprang en mil var för jag tror 8-10 år sedan då jag och min kära far hade en tävling. Vi hade en sommar på oss att träna för att sedan springa en mil så fort som möjligt. Jag vann. Och sedan dess har jaginte sprungit så långt. 

Så gissa hur bra det känns att ha gjort det idag. Speciellt eftersom jag efter 500 meter funderade på att strunta i det på grund av att min vad fortfarande är stel. Det skar i vänsterbenet varje gång jag trampade ifrån och värst var det med lite motlut. Men resten av kroppen var fylld med energi, så de första 3-4 kilometrarna fick den släpa med vänsterbenet.

Efter de första kilometrarna kände jag dock hur vaden började mjukas upp en aning och jag kunde börja ta lite längre steg. Plötsligt kom studsen tillbaka i mina tidigare cementfyllda ben. Efter en 8 km började hela benet dock värka igen, men jag kämpade mig runt. Utöver denna värk var varken konditonen eller muskelstyrkan några problem. Och inte heller viljan strejkade idag.

 

Att känna att kroppen klarar denna (för mig)stora utmaning, utan större problem är helt underbart. Jag har nu klarat ett av mina löpmål (Titta under fliken min mål) och jag kan nu fokusera påatt kapa tiden. Jag avslutar som jag började; Jag är så sjukt stolt över mig själv!