Just nu sitter jag och äter min frukostgröt. Det blev en 5 km löprunda innan frukost idag. Det här med att träna på tom mage är jag ganska kluven inför. Att innan frukost träna är egentligen inget jag vill säga ger kvalitet på träningen. Man märker definitivt att kroppen är tom på energi och jag får ont överallt där jag annars inte får ont vid löpning. Idag fick jag ont i axlar och biceps av min löpning. Jag tror åtminstone att det är på grund av att kroppen inte har ordentligt med energi, men det är bara mina reflektioner. 

 

Men det ger samtidigt en kick. Man chockstartar kroppen och frukosten blir ännu odare. Jag tror att jag vinner mycket mentalt på att göra det någon gång ibland. Man kommer dessutom igång med dagen mycket snabbare. Hade jag inte varit te ochsprungit hade ja antagligen precis ätit upp min frukost och skulle nu påbörja projektet att göra mig klar, sen vänta lite till för att låta maten sjunka undan och vips skulle klockan hunnit bli väldigt mycket mer.

 

Nu kan jag istället njuta av min frukost, dricka en kopp kaffe och tadet lite lugnt innan jag börjar plugga.

 

Nu kommer ännu ett av mina euforiska helginlägg om löpning. Jag har kommit in i en rutin som innebär ett lite längre löppass i veckan och detta genomförs med fördel under helgen. Jag bestämmer mig några dagar innan hur långt jag ska springa och när det väl är dags handlar det bara om att inte stanna.

 

Idag hade jag bestämt mig för att det var 13 km som gällde. Jag tänkte att jag skulle ta det riktigt lugnt, för det viktigaste var som sagt att inte stanna. Men ja, som ni ser till vänster höll jag samma tempo som vanligt. Jag började lugnt, men sen blir jag pressad av RunKeeper-tanten och trycker på lite extra.

 

10 km avverkades på drygt 58 minuter (58:32 för att vara mer exakt)  . Detta var en ny rekordtid på 10 km, och sedan fortsatte jag springa 3.5 km till. Ännu ett bevis på att det framförallt är mentalt jag måste träna, men varje pass ger mig lite mer mental styrka. 

 

Jag har även insett att mitt mål att springa 10km på 55 minuter inte är jättelångt borta och att mitt andra mål, att springa i 90 minuter också är ganska nära. Och jag är så imponerad av vad denna kropp klarar av. Och för att inte tala om vad hjärnan klarar av. 

 

Efter 9 km hade jag ont i fötter, höft, lår och vader. Jag plågade mig igenom de sista 4 km i alla fall, bara för att kunna få tillfredsställelsen att ha klarat av det. Stegen var tunga, men jag fortsatte i samma tempo. Och ja, nu sitter jag här i soffan, nyduschad och helt slutkörd. 

 

Jag står dock inför ett problem nu. Jag ska om en och en halv timme vara på avslutning med fotbollslaget och jag vet ärligt talat inte hur jag ska lyckas cykla 7 km för att komma dit. 

 

Jag är så grymt jäkla stolt. Jag har länge suktat efter att ta mig ut på en längre runda. Och då menar jag längre än mina vanliga 5 km. Jag har vetat att jag kan och orkar, men har bara inte gjort det. 

 

Senast jag sprang en mil var för jag tror 8-10 år sedan då jag och min kära far hade en tävling. Vi hade en sommar på oss att träna för att sedan springa en mil så fort som möjligt. Jag vann. Och sedan dess har jaginte sprungit så långt. 

Så gissa hur bra det känns att ha gjort det idag. Speciellt eftersom jag efter 500 meter funderade på att strunta i det på grund av att min vad fortfarande är stel. Det skar i vänsterbenet varje gång jag trampade ifrån och värst var det med lite motlut. Men resten av kroppen var fylld med energi, så de första 3-4 kilometrarna fick den släpa med vänsterbenet.

Efter de första kilometrarna kände jag dock hur vaden började mjukas upp en aning och jag kunde börja ta lite längre steg. Plötsligt kom studsen tillbaka i mina tidigare cementfyllda ben. Efter en 8 km började hela benet dock värka igen, men jag kämpade mig runt. Utöver denna värk var varken konditonen eller muskelstyrkan några problem. Och inte heller viljan strejkade idag.

 

Att känna att kroppen klarar denna (för mig)stora utmaning, utan större problem är helt underbart. Jag har nu klarat ett av mina löpmål (Titta under fliken min mål) och jag kan nu fokusera påatt kapa tiden. Jag avslutar som jag började; Jag är så sjukt stolt över mig själv!

 

Jag tog åt mig av kritiken jag fick igår angående mina promenader. Då jag vaknade med ett ännu sämre morgonhumör än igår så skippade jag morgonpromenaden. Jag bestämde mig dessutom redan igår för att jag idag inte skulle springa, då jag mentalt inte riktigt är där ag borde just nu. Fotbollsträningen igår t.ex. fick jag avbryta för att det bara inte funkade. Ibland är det så. Så då tänkte jag planera in en vilodag idag med enbart plugg. 

 

Men i takt med att plugget gick åt skogen blev frustrationen bara större och större. och för att itne sätta mig i ett hörn och gråta eller sparka sönder en vägg bytte jag trots allt om till löparkläder. Jag tänkte att en runda ut bland åkrarna skulle rensa tankarna lite. et började väldigt bra faktiskt. Skönt tempo trots stumma ben. Men sedan sprang jag runt ett krön och märkte vinden. Jag svor och skrek resten av rundan (4.5 km ungefär...) och var på så jäkla dåligt humör. Men när jag kom hem, hör och häpna, var detdåliga humöret betydligt mindre. Lyckades väl trots allt få ut en del av frustrationen på vinden och fick skrika av mig. 

 

Men det är fortfarande en "såndär" dag idag.

 

 

 

Som jag skrev tidigare, jag sprang innan idag. Sträckan blev 5.8 km och i ett ganska högt tempo. Men då lund är en stad som lutar är det svårt att undvika upp och nerförsbackar. och om man inte springer en runda, utan springer från punkt A till punkt B så blir det ju lätt uppför eller nerför hela vägen. Idag blev det nerför hela vägen och därför gick det inte att hålla ner tempotäven om man försökte. 

 

Första kilometern var kämpig men sen när jag väl kom in i det och blev lite varm i kroppen så bara flöt det på. Hade kunnat fortsätta ett tag till, men det kändes trots allt oerhört skönt att ha dubblat sträckan jag vant mig vid att springa senaste tiden. 

 

Sedan jagbörjade gå hos sjukgymnasten i maj någon gång har ag inte sprungit mer än 3 km åt gången och att då idag utan minsta problem kunna springa 6 km känndes som en seger.

 

Det är inte alltid lätt att kombinera livet med det man vill träna. Jag hade planerat in 3 km löpning idag för att jag ska hinna med det denna vecka utan att det kommer ivägen för fotbollen. dock har ag jobbat hela dagen idag och som vanligt var jag helt slut i både kropp och huvud. Men jag hade bestämt mig. Så när jag kom hem bytte jag om direkt trots att energinivån var låg och gav mig ut. 

 

Och det var en riktig jäkla pina. Jag ska inte hitta på någon solskenshistoria om hur allt det jobbiga var som bortblåst när jag väl kom ut, för det var det inte. Mina ben var stumma, det gick långsamt och jag kunde inte för hela världen förstå hur jag skulle ta mig runt. Och till råga på allt gjorde jag missen att inte ha kompressionsstrumpor, så vaderna blev hårda som sten efter bara några steg. Men jag la om fokus till att lyssna på Soran Ismaels sommar i hörlurarna och sänkte tempot en aning. 

 

Visst, till slut tog jag mig runt och DÅ, då kändes det skönt. Nu när jag sitter i soffan och har ätit kyckling till middag, då känns det ännu skönare. Men under rundan; Då var det banne mig inte ett dugg skönt. Och svettig, det blev jag också.

 

Denna tisdag är jag ledig från jobbet. Då jag på förhand misstänkte att dagen skulle bjuda på underbart väder packade jag väskan igårkväll och steg upp tidigt imorse för att ta bussen ut till sommarstugan igen. Dock glömde jag min kamera hemma så ni får klara er med gamla bilder och mobilbilder, men det är ju inte fy skam.

 

På dagens schema stod 3 km löpning och det klarade jag av galant med en snittid på 5:48 /km. Detta är den bästa snittiden jag hållt på en löprunda sedan jag började ta tiden när jag springer. Visst, det är bara tre km, men det är trots det en mental seger för mig. Speciellt eftersom jag kände att jag hade kunnat fortsätta mycket längre.

 

Jag längtar verkligen tills jag ska få utöka rundorna, men samtidigt känns det som att denna perioden är väldigt bra för mig. Att verkligen få längta efter "ordentlig" träning och att få känna att jag gjort precis det jag ska, varken mer eller mindre med mina 3 kilometersrundor. 

 

Men det vitkigaste av allt: Jag känner mig så fruktansvärt stark just nu

 

 Dagens hjärtformade runda