Efter att ha tagit mig runt mina 3-morgonkilometer i löparskorna började jag fundera lite. För just nu går det verkligen inte snabbt när jag springer. Jag vet ju med mig att jag håller ett lite lägre tempo när jag springer direkt på morgonen innan frukost, men... Just nu går det väldigt långsamt.
För ett år sedan var jag i mitt livs löparform. Jag laddade för fullt inför malmömilen och matade milsrunder en gång i veckan. Jag sprang då 4 km på samma tid som jag imorse sprang 3. När det väl vad dags för loppet presterade jag långt över mina egna förväntningar och kom i mål på min bästa miltid någonsin, 54:32.
För ett år sedan var jag i mitt livs löparform. Jag laddade för fullt inför malmömilen och matade milsrunder en gång i veckan. Jag sprang då 4 km på samma tid som jag imorse sprang 3. När det väl vad dags för loppet presterade jag långt över mina egna förväntningar och kom i mål på min bästa miltid någonsin, 54:32.
Planen efter malmömilen var att vila en vecka eller två från löpningen för att sedan fortsätta gokusera och satsa mot midnattsloppet som gick i september. Dock dröjde det mindre än en månad sen hade jag skadat foten i en fotbollsturnering och jag kunde inte träna som planerat på hela sommaren. Och ska jag vara ärlig har jag inte kommit tillbaka med löpningen sen dess...
Och detta stör mig något fruktansvärt. Jag gillar att se mig själv som en löpare. Det är en underbar känsla att kunna ge sig ut på en runda och verklgien njuta av det. Men samtidigt kan man ju inte göra allt. Jag måste komma fram till vad jag vill. Jag kan inte satsa på fotbollen, Vara dedikerad till mitt gymmande och dessutom lägga ner min själ i löpningen. Det finns inte hur många timmar som helst på en vecka...
