Det är hemskt att vara kvar här hemma nu. Funderar på att skriva till FörsvarsMakten och säga att nu kan jag detta. Jag har lärt mig hur det är och hur man gör när ens älskling gör utlandstjänst. Så det räcker väl nu?
Men något säger mig att det inte kommer hjälpa.
Men samtidigt är jag så lycklig att det är vi. Det är vi på riktigt. Vi har en lägenhet tillsammans och vi ska spendera framtiden tillsammans. Det gör mig lycklig. och det är det som gör att jag klarar av att ta mig igenom detta helvete. För det är faktiskt vad det är. Man slösar bort nästan 10 månader genom att längta till nästa leave.
Men vad är väl 10 månader jämfört med resten av våra liv? ingenting.
