tungt
Har idag hittat en grupp på facebook för anhöriga de som åkte ner nu. Så skönt att ha hittat folk som förstår. Vet nu att de kommit ner utan problem då folk börjat få telefonsamtal. men när ska mitt samtal komma?
Det är en inställningsperiod har jag insett. om jag bara lyckas leva genom de kommande 20 dagarna på jobbet ska jag nog klara detta. men det är kämpigt. Det knyter sig i magen och man funderar. Vad gör han nu? Tänker han på mig?
Det är svårt men jag måste fokusera på mitt liv nu. Annars kommer jag bli galen. Jag vet att han kommer tillbaka till mig. snart.
9 veckor och 2 dagar
Nu bara går jag och väntar på ett livstecken från Tobias. KAnske inte kommer förrän om några dagar. Men om 9 veckor kommer han hem igen....
äntligen hemma
Hur som helst kom jag aldeles precis hem, så ska väl sova nu och komma in nåon timme senare till jobbet imorgon helt enkelt. sista timmarna nu blev svåra. Det var mycket och det var jobbigt. Men framförallt var det mycket sömnbrist från min sida. Förhoppningsvis blir det bättre imorgon.
It's a hard life
MEn fram till torsdag så har vi en jävla massa vanliga dagar kvar. och då ska det jobbas. jobb jobb jobb.
dålig timing
Idag har jag dock varit feberfri. Fortfarande ont i halsen men det går att leva med. Så pappa kör hem mig (har bott hos föräldrarna dessa dagarna) och jag sitter och jobbar några timmar. Tror ni inte att jag då sedan börjar spy okontrollerat? Så det lilla jag faktiskt lyckats få i mig idag, det är nu nedspolat i toaletten. Skit också. Tanken är att jag ska vara frisk imorgon!
Ikväll är det ARKAD-gasque (finsittning under teknologkårens arbetsmarknadsdagar) och jag fick ett sms av min tänkta bordsherre. En gammal koridorare till mig som var där som företagsrepresentant för tetra pak. Hade varit så underbart roligt. men icke då... Skit också. är så less på att alltid bli sjuk. Hoppas det blir bättre när jag i vår äntligen får ta bort mina halsmandlar...
soldatens flickvän...
Jag ska flytta ihop med min underbara pojkvän. vi flyttar om mindre än en månad, den 7 december för att vara mer exakt. I slutet av november åker Tobias till afghanistan. Vi har alltså köpt en fantastisk lägenhet, men jag kommer få flytta in i den utan min älskling. Han kommer hem och hälsar på först i februari. Det känns för jävligt.
Jus nu hatar jag afghanistan. Hatar det.
Jag har hela tiden varit stöttande till att han ska åka, för det är något han verklgien vill. Men nu börjar det kännas att det är på riktigt. Han åker om bara några veckor. Förhooppningsvis kommer han hem igen, men det är ju trots allt ingen garanti.
Jag har sagt hejdå till honom var och varannan vecka de senate månaderna, men det blir banne mig inte lättare för det. Jag vill ju ha honom här hela tiden.
Här följer ni mig på min väg tillbaka från korsbandsskadad via en operation till mitt aktiva liv. Mitt mål är att under 2016 göra comeback i fotbollsmålet i division 1 och att lyfta tyngre på gymmet än jag någonsin gjort tidigare. Det är en lång väg kvar, men för var dag som går är jag närmare.